In memory of...

Stefan Lundström

Requiem æternam dona eis Domine

- Et lux perpetua luceat eis -

Requiescant in pace

Amen

One of my old friends had been bugging me for a long time about writing a blogg. And, to be honest, I never really thought of it. I had my little plattform with which I was quite content with.

I knew that writing a blogg would be a bit difficult as you are giving something of yourself, and it is suddenly in print ...

I learnt a few months ago that my old friend Stefan had died in July 2020 which actually made me sad, and sad also in the sense that I knew that all the memories that HE remembered now would be gone. I decided a few weeks ago that the best thing I can do is to write a homily.

Rest in Peace Stefan and thanks for all the 40 years we did all the things we did!

Mitt sista meddelande till Stefan var den 13 Februari 2021 - då jag skickade en bild på min son som fyllde 17år. Det hade varit tyst ifrån honom på ett tag och jag hade inte fått något svar på av grejerna jag skickade till honom den 11 december 2020. 

Tyvärr anade jag att något var fel ... 

En av de första gånger som vi måste ha träffats var vid simträningen i Finspång. Det här var kort innan Pär Arvidsson och Bengt Baron tog OS-guld i Moskva 1980. Jag började simma 1977 och jag har ingen aning eller minne om när vi träffades eller hur mycket vi träffades. Man började med lördagssimning och var man ok-duktigt eller intresserade så flyttades man upp i olika bokstavsgrupper. 

Vi spelade golf samtidigt i hemorten, Finspångs GK, Lotta Neumans hemmabana.

Jag tror aldrig att Stefan och jag spelade tillsammans däremot vet jag att vi sågs när vi var där. Han bodde på "rätt sida" och relativt nära golfbanan och jag bodde på "fel" sida vilket var betydligt längre ifrån. Det var inte det roligaste som fanns att cykla 8 km med golfbagen på ryggen, upptäcka att man hade fyra bollar i bagen och vid slå bort sista bollen på hål 4. Fördelen var dock att om det skedde, så kunde man enkelt korsa över till nians hål och knalla tillbaka till cykeln och cykla hem... eller så fick man leta bollar i skogen där man visste att folk slog bort bollar.

Stefan är en av de få som jag känner som faktiskt slog ett Hole in One, och det här är på den tiden så det markerades på en tavla i klubbhuset om vem som slagit ett HiO, vilket hål och datum. Det var på hål 14 (det här var den tiden då det endast fanns nio hål och skulle man spela 18-hål så gick man två varv. Det fanns oftast två utslagsplatser för att markera om man spelade 1-9 eller 10-18. Han slog ut ifrån hål 14, som var något över 100 meter från den utslagsplatsen ut till vänster om man stod på femmans utslagsplats. Alltså är det då så att hål 5 och 14 var samma hål, men två separata utslagsplatser.

"HIOT va en lyckträff Träfemman, en studs o plask i flaggan o ner i koppen Farsan tråkar mig än idag att jag lade av nånstans 85 efter vi varit i England/Skottland med familjen och lirat och jag gjorde birdie på Turnberrys 16...tretrea halvmeter från pinnen.... Farsan spelar fortfarande btw....."

"ja, det blev annorlunda när alla jäklar skulle börja spela. en annan åkte hem för att det var tre bollar i bollrännan. "man kommer aldrig ut idag!""

Hahaha! Korrekt observation... Tur det sänds mkt golf på Tv iallafall Ganska trevligt att kolla på "Menar Herrn att vi två tvåbollar måste slå oss ihop till en fyrboll?...pga att många vill ut??""

Ja - det var en annan värld på den tiden. Bollränna ... och tre bollar före i bollrännan betyder, idag, att du går ut om ca 40 min. Då kanske man åkte hem med bilen...

Sedan var det mycket under gymnasietiden och framförallt då vi båda bodde hade flyttat upp till Stockholm. Stefan var ett år äldre än jag men det var en liten gymnasieskola och de flesta kände varandra, och om inte, så kände man gemensamma kompisar. 

Stefan flyttade upp till Stockholm från Finspång kort innan jag själv flyttade upp 1991. Hon bodde först vid St. Görans sjukhus där han hade en liten landstingslägenhet.

Han fick en lägenhet genom jobbet 1992 i Farsta. Det här var under tiden de "Då borgerliga majoriteten gav alla med landstinglägenhet förstahandskontrakt pga det de va enligt dom ska kontrakt."

Själv bodde jag i en liten 23m2 vid Gullmarsplan. Han var med och tömde den när det var flyttdags 1995.

Jag tycker att det var smart "av borgarna då att ge förstahandskontrakt - det är ett sätt att behålla personal - precis som med personalbostöder." och politiken var något vi hade delat tillsammans då vi tillhörde samma ungdomsförbund, eller rättare sagt, samma festlokal i Finspång... hahaha. Politiken, då pratar vi åren kring 1985. 

Och, det intressanta var när vi talades vid (senare) var hur otrolig Stefan var att "glida in och träffa människor". Det var inga problem för honom.

"Nej, köp inte en grinpelle!"

Sedan var ju musiken det stora och Stefan har en reguljär DJ på "Hotellet" där alla hängde. Och det är väl kring musiken som våra minnen egentligen strålade samman under alla år. 

Det är även här det kanske är svårast att plocka fram minnen utan att bli långrandig. Eftersom han var DJ så kunde man, när vi sågs på Bergska, alltså gymnasieskolan, lägga fram en önskelista på musik som skulle spelas. Jag glömmer inte när jag hörde en av mina då favoritlåtar, Funky Town, och sade till Stefan att "den här måste du spela till helgen. Glöm inte det."

Sagt och gjort, lördagskvällen var det dags att tjata på honom att spela Funky Town men ... lite ofokuserat från min sida och Stefan i fullt ös med att spela musik så kunde det bli följande konversation:
"Tjenare ... glöm inte spela min favoritlåt"

"Vilken är det?"

"jag vet inte ... jag sade ju till dig i kafeterian"

"När då?"

"Va?"

"När då?"

"Va -jag hör inte."

"NÄR DÅ?"

"I veckan"

"Va?"

"I veckan"

Något senare kom jag på vilken låt det var och tog mig fram till Stefan igen ...

"Funky Town"

"Va?"

"Funky Town"

"Vad är det med den?"

"Det är min favorit..."

"jaha"

"Kan du spela den?"

"Va fanken, jag har redan spelat den"

"Va?"

"Jag har ju redan spelat den - jag kan inte spela den igen"

Musikmässigt och kopplat till det här med att kliva in och träffa människor så bad jag Stefan att försöka kränga reggaebandet Under Våren, eller som vi internt kallade dem The UnderWears, och som jag spelade trumpet i. (började i mitten av 1988).

Sagt och gjort,

han fick med sig diverse kassetter och EP-skivor och så satte han igång. Inga konstigheter och jag fick telefonsamtal om att han hade träffat den och den. 

Vi garvade glatt i många år då han berättade om när han var till Swemix och försökte promota bandet och medan de sitter där och tjatar så kommer Dagge, eller Dennis Pop som det blev, in och börjar vissla refrängen.
När jag fick frågan långt senare från en DJ kompis till min bror, och han var bror till snubben som gick under namnet JackMaster Fax, om jag hade fått skivorna så hade jag ingen susning om vad som hade skickats till mig - för paketet kom aldrig fram. Som sagt, ingen aning vad Swemix skickade.

Tänk ... 

Swemix gav ut skivor 1989, och precis då Stefan satt där med han som gick under namnet Stonebridge och skulle försöka skapa ett intresse kring The UnderWears och Denniz Pop kommer in visslandes på vår lokala konkurents refräng - för Stefan hade spelat musik för att han ville visa vad som hände i Blacka.

Swemix som senare blev Cheiron. 

Tidigt Swemix - då har vi Dr Alban, Kayo, och Stonebridge som låg bakom Robyn stora hit.

Ja tänk ... 

The UnderWears (Under Våren), spelade faktiskt på en av Stockholms Vattenfestivaler. Tältet var helt tomt när vi fick börja spela. Stefan satte sig precis framför mixerbordet. Efter några minuter reste han på sig och gick fram till mixerbordet och sade till dem "Dra fram blåset så långt fram det går". 

En kvart senare, då var tältet fullpackat och folk hängde ifrån entrekanterna för att titta...

Den 19 maj 2019 fick jag meddelandet från Stefan: "Madonna 2019 låter Kalle Baah 1990" ... och jag svarade: "Dagge har mixat en gammal demo åt henne pga av dig".

Då var det Eurovisionsschlagerfestivalen.

Musikmässigt så var vi ute på olika saker. Jag var aldrig någon fantast när det kom till konserter men det var ju däremot Stefan. Vi såg bland annat U2 tillsammans i Stockholm, ZooTv såg vi på Stadion.

Vi var på ett episkt releaseparty i en liten lokal på Norrtullsgatan men som vanligt kommer jag aldrig ihåg vilka band vi såg. Det var ju hans grej.

Vid något tillfälle fick han min CD-spelare för att hans egen hade gått sönder. Problemet var att den här CD-spelare inte kunde spela skivor med gult "omslag". Hur skumt om helst.

Det är ju någonting som jag nu kommer att sakna, för var det något han hade koll på så var det vad vi hade sett eller hört. 

Han använde namnet PopFarfar och jag har ingen aning om när det dök upp. 

Ett av de skummast samtalen var 1994.

Telefonen ringde mitt i natten, och det här var den gamla goda tiden när det stod en telefon någonstans. Jag rusade upp, eller rättare sagt ner, för att jag hade en loftsäng. Svarade - och jag hör Stefan i telefonen. "den sjunker. Fan den sjunker..." och sedan något mer som jag idag inte kommer ihåg. Sedan lade han på luren.

Jag ringde honom på morgonen, då var det ute att att M/S Estonia hade förlist, och undrade över samtalet mitt i natten.

Svaret jag fick var: "Vilket telefonsamtal? Jag har inte ringt dig... Varför skulle jag ringa dig mitt i natten?"

Vi snackade en del om det hela. Det visade sig att hade kompisar som var ombord. Och, jag är 100% säker på att han fick en kontakt från någon eller flera och ringde mig som ett bevis på att det hade varit en kontakt. 

Jag har inga minnen av om vi ens prade om det hela efter vårt telefonsamtal. Han visste ju inte att han hade ringt mig. Och, det hade inget med att Huddinge vårdade en del av de överlevande eftersom de kom betydligt senare till sjukhuset än telefonsamtalet.

Stefan hade förlorat sin mor i cancer och jag hade förlorat min far i cancer år 2003. Och, trots alla år som vi inte setts så var det skönt att veta då var att Stefan var gift med Helena sedan 2015 boende  i Heby utanför Uppsala En gång skrev han: "Frun och jag lever bra med två katter... Trevliga grannar som vi umgås med". Ja - kort och koncist. Han hade ett gäng av bra vänner vilket alla behöver.  

Eftersom jag hade flyttat ut från Sverige 1995 och var borta så pass många år, så bröts kontakten då våra liv inte korsades. Stefan jobbade på Huddinge och bodde i Uppsalatrakten och jag var i Bromma.

Och lojalitet är väl ett av kännetecknen för just Stefan. Han började på Huddinge kring 1990 och jobbade där hela tiden. 30 år i landstingets tjänst borde betyda guldklocka ...

Jag flyttade som sagt upp till Stockholm '91 för att plugga. Sedan blev det NYC och tillbaks till Stockholm hösten '92.

År 2008 - då hade jag fått ett meddelande ifrån Stefan via "messenger". Jag var då och arbetade på kontoret i Fontainebleau, utanför Paris. Messenger var något jag aldrig använde eftersom jag var mer en sms eller emailsnubbe. 

"aer i frankrike just nu och jobbar saa skriver ett svar lite snabbt. hoppas att allt aer bra. det var ett tag sedan sist. kan banne mig inte komma paa naer det var, men det maaste vara senast typ 95."

"Ahhh FRankrike....coolt Ja det måste va typ 10-12 år sen.... Japp..allt e bara finfint här...på topp Ja ger dig mina nummer kan du höra av dig när du har tid o lust 08-xx7 073-xx7 Hare bäst grabben"

Saken var den att jag flyttade ifrån Stockholm början av sommaren 1995 till Heidelberg och sedan från Heidelberg till London 1998 och jag flyttade hem till Stockholm 2003. 

När man har barn med handikapp och du bor, lever, och jobbar på olika platser så är det "svårt" att stråla samman - men det är som alla vet - egentligen inte vidare svårt. Han levde sitt liv och jag levde mitt liv och tyvärr blev det aldrig av att vi träffades trots några tafatta försök under 2018/2019 men det var en tid han hade det kämpigt. 

Vi hade setts i London vid något tillfälle som Stefan påminde mig om i ett textmeddelande november 2018:

"Frun är med svärmor på sjukan. Svullet ben. Gräsänkling Hur har ni det? En bärs nån dag"

"Åh fanken. Usch. Bärs vore kul. Alldeles för länge sedan. Livet lunkar på. I Dallas just för lite semester medans Lena är hemma ned kidsen." svarade jag. Och det var ju så typiskt när det kanske hade funnits en möjlighet att ses.

...

"Metropol som du är Kommer ihåg när ni bodde i Putney, London Jag var där med jobbet. Vad skulle jag fixa till er? Knäckebröd sill och röd och svart kaviar . Förutom laddaren till dig som va det primära Sen bangers and mash på puben. Remember?

Du bah "- Jaha. Elephant and Castle.......ni var där på DAGTID va?"

Hahahaha - ja - mycket typiskt för Stefan och han var en jäkel på att komma ihåg saker och ting - eller snarare komma ihåg saker som jag själv hade glömt. Och, det är ju det roliga när man ses eller när man för den delen "chattar" eller som i förr i tiden när man hade telefon med sladd "tjatar". 

Han var i kontakt med mig om att han skulle komma till London. Alla som bott länge utomlands vet att man det finns saker och ting som besökare måste ta med sig från hemlandet. 

År 2019 skrev han till mig

"Grejen du gjort imponerar på mig. På riktigt. Kolla var du är idag." 

Jag anade att något var fel under sommaren/hösten 2020 för det var tyst från honom via alla kanaler. Jag skickade något meddelande men det var tyst. Under april/maj 2021 förstod jag, tyvärr.

Jag trodde det skulle vara enklare att skriva något kort om Stefan men insåg inte hur mycket som vi gjort tillsammans under så otroligt många år. Jag tog och letade fram en del av våra textmeddelanden, chat och jag tog och kolla igenom hans FB för att kunna minnas dig en sista gång.

Det var ledsamt att se ett meddelande där jag senare insåg att - han lever inte längre. 

Jag ville skriva ihop något och jag vet att jag kommer då och då lägga till eller skriva om vissa saker. Det blir så ibland när man skriver, att det tar sin tid innan det blir riktigt bra. Och, det är klart att det ska bli bra.

På hans födelsedag, ett år efter en alldeles för tidig bortgång, så kom jag ihåg två fantastiska minnen ifrån Bergska gymnasiet när det var en av de traditionella avslutningsrevyerna med olika uppträdanden och sketcher.

Det ena var en sketch som var mycket modigt att göra. Mycket oväntat och det gick ett sus av skratt i salongen ... men även ett sus "shit vad sade han? Sade han verkligen det han sade?". Och, jag tänker inte skriva vad det exakt var men det hade med blåa simglasögon och en blå verkstadsoverall att göra. 

Det andra, och det var ju när Kattis och du skulle göra en dansscen tillsammans. Hon ville visa upp sina danskunskaper och det kunde inte ha blivit mer episkt.

Jag hade fotograferat repetitionerna. Kattis var den graciösa, vackra dansaren som rörde sig som en ängel på scenen. Du - hahahaha - du gjorde det så fantastiskt att vara den totala motparten

- Dr Jekyll och Mr Hyde eller gangster-rap vs "Du är den finaste jag vet..."sången -

Det var svårt att hålla kameran (fotograferade ju för skoltidningen) stilla under repetitionen för jag garvade, men det var ju repetetion så vissa saker gjordes flera gånger.

Och, när ni gick in och levererade det live satt jag i publiken och som jag tjöt av skratt.

Jag visste ju vad som skulle komma, men lite improviseringar här och där dök upp men framförallt var det ju ALLA andra i salongen som skrattade så överhört som bidrog till just den dagen, den scenen och den stunden. Och, jag vet att du hade kunnat berätta saker om just de händelserna som nu tyvärr är borta.

Ett skratt så här hysteriskt att det var svårt att andas in.

Jag är glad att det minnet kom fram just på din födelsedag för det är ett lycktligt minne ...

Jag får tacka för alla dessa år Stefan och även tacka för att du tjatade och tjatade och tjatade om att jag skulle starta bloggskrivandet. En av mina passioner i livet - men det visste du säkerligen redan jag visste om det!

Du finns med mig i mina Rosenkransböner vid olika tillfällen mannen.

Med saknad; 

Guds frid

Stefan